Att se är att tro och vi blir vad vi mäter – OKRs och ledarskap, Del 1

Jag tror att vi lider brist på just den sortens ledarskap vi är i väldigt stort behov av just nu. Av det slag som ser som sin primära uppgift och utmaning att ge oss en klar och tydlig mening med arbetet, och låter denna mening övergå i handling på ett sätt som skapar en känsla av meningsfulla framsteg i arbetsvardagen. Mål och mening föder meningsfulla framsteg.

 

“Mål och mening föder meningsfulla framsteg.”

 

När man lyckas sker detta återkommande i ett kretslopp eller som ett uthålligt och anpassningsbart system där det ena ger det andra näring. Jag tror att det är några fundamentala förutsättningar som behöver vara på sin plats för att vi ska kunna uppleva detta, och som samtidigt ringar in egenskaperna i det ledarskap vi behöver för att ta oss dit. Detta gäller ledarskap på alla nivåer i företaget.

Jag väljer att lite småluddigt sammanfatta dessa förutsättningar och egenskaper med de något slitna men mycket insiktsfulla uttrycken vi är vad vi mäter (”we are what we measure”) och att se är att tro (”seeing is believing”). De uttrycker något väldigt genomgripande och universellt på ett enkelt sätt, men det är det som gör dem så eleganta. Bakom dessa uttryck ligger nämligen en hel del sanning kring hur vi människor fungerar som är till synes uppenbar, men väldigt relevant i detta sammanhang. Ändå är vi så dåliga på att leva efter dessa sanningar i vår arbetsvardag.

 

…[vi är] dåliga på att leva efter dessa sanningar i vår arbetsvardag.”

 

Jag menar att OKRs (Objectives and Key Results) är ett utmärkt hjälpmedel för att utöva och införliva ett ledarskap med de egenskaperna. Dels genom sin enkla grundfunktion att omsätta mål och mening med verksamhet till mätbara resultat och utkomster på alla nivåer. Dels genom de tillhörande små men ack så viktiga tumregler som följer och stödjer tillämpningen och den digra samling skildringar av framgångsrika tillämpningar av ramverket (med tillhörande tumregler) som börjar byggas upp.

OKRs borde alltså med andra ord vara varje ambitiös och välmenande modern ledares bästa vän. Ursäkta språket, men det är ledares förbenade skyldighet och ansvar att egenskaperna och förutsättningarna som jag menar ligger inbakade i dessa två uttryck finns, och att förmågorna de ger upphov till uppmuntras och ges utrymme. Att skapa och förmedla målande bilder som prioriterar och driver vår verksamhet och ständigt utveckla förmågan att sedan kunna bryta ner och omsätta dessa i mätbara delar – som tillsammans både definierar verksamheten och skapar meningsfull progress – borde vara en prioriterad målbild för alla ledare.

 

“OKRs borde alltså med andra ord vara varje ambitiös och välmenande modern ledares bästa vän.”

 

Att se är att tro (på). Som människor söker vi ständigt mening och mönster runt omkring oss och i den situation vi befinner oss. För att i stort förstå vad som händer och inte minst vår roll i det hela. När bilden vi skapar oss inte är fullständig fyller vi i luckorna efter bästa förmåga.

Ibland behöver vi hjälp med att fylla i, och förutom det faktum att känslor påverkar oss väldigt mycket i ena eller andra riktningen i denna process, så gör även en sammanhängande, trovärdig story det. Såklart hör dessa två saker oftast intimt samman. Ju tydligare och mer verklighetstrogen denna berättelse eller skildring är, desto lättare blir det för oss att ta den till oss. Att förstå den, att känna för den, och kanske t o m att vilja vara delaktig i och ha inflytande på den.

 

“Ju tydligare och mer verklighetstrogen denna berättelse eller skildring är [desto lättare]… Att förstå den, att känna för den, och kanske t o m att vilja vara delaktig i och ha inflytande på den.”

 

Vi är (och blir) vad vi mäter. En annan empirisk sanning är att vi människor ständigt behöver någon form av referensram att förhålla oss till. Att bedöma(s) och orientera oss efter. Det finns olika beteendevetenskaplig grund för det som vi inte ska gå in på här.

I sammanhanget bör jag betona att jag inte menar att bra ledarskap innebär att man mäter för att kontrollera eller övervaka vad människor gör med syftet att ständigt hålla koll på dem. Det är istället med målsättningen att involvera, engagera och erbjuda fokus och handlingsfrihet i arbetet genom att tillsammans sätta mål och hur man bäst mäter framsteg på vägen och arbetar meningsfullt mot dessa (balansakten mellan fokus och samsyn å ena sidan och självständighet och handlingsfrihet å den andra återkommer jag till i en senare post).

Men vi kan konstatera empirin att saker bara får en prioriterad plats på vår agenda om de kan omsättas i någon form av valuta eller måttstock, och att vi uttryckligen tilldelas eller själva tar på oss en bedömning / värdering efter denna. Samtidigt som vi kan dra den enkla slutsatsen att om vi vill förändra vad vi är, behöver vi förändra vad vi mäter. Vi blir vad vi mäter.

 

“…saker får bara en prioriterad plats på vår agenda om det kan omsättas i någon form av valuta eller måttstock…”

 

Men hur kommer OKRs mer specifikt in i denna bilden? Börjar bli lite utdraget det här, får nog erbjuda en andningspaus och be om ert tålamod, så fortsätter jag med det i nästa post.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *